Han deltog som fältskär i kriget mot Norge 1716, blev senare landsfältskär på Åland och slutligen "Practicus" i Stockholm, död där någon av dagarna 3-10 dec 1762. (RR) Om hans insatser som fältskär på Åland skriver Carl Ramsdahl i "Det åländska folkets historia, del II:1, sid. 91): "Det var först efter den karolinska tidens slut fältskärstjänsten på Åland kom att vara någorlunda beständigt besatt. Den förste som innehade den efter 'stora flykten' var Anders Mansnerus. Han hade yrkeserfarenheter från fälttåget i Norge 1716. Under sin nära trettio år långa tjänstetid förblev han bosatt i Kumlinge med fältskärsbostället i Godby, Finström sn, utarrenderat, något som måste ha påverkat hans möjligheter att vara till gagn. De följande landsfältskärerna - de blev tre till antalet - vistades däremot på det centralt belägna bostället. Till tidens framsteg hörde att fältskären 1780 avlöstes av en provinsialläkare för Åland." - Vid tinget den 26 aug 1724 föreslog länsman Anders Kummelberg att hans måg, fältskärsgesällen Anders Mansnerus, skulle efterträda honom som länsman i Kumlinge. Som mågens meriter framhölls att han hade lärt fältskärshantverket i Stockholm och sedan en tid varit i tjänst som fältskärsgesäll vid Upplands regemente till fot. Som sådan hade han förhållit sig "redeligen, väl och beskedligen" och vid regementets reduktion 1719 erhållit riksrådet Hans Livens rekommendation till dess lyckas vidarebefordring. Mansnerus hade nu en tid varit hos sin svärfader och lärt sig vad som fordrades för att fullgöra länsmanstjänsten. Häradsrätten föreslog Mansnerus till ny länsman i Kumlinge, och den 16 april 1725 erhöll han landshövdingens fullmakt på tjänsten. (domb) Således hade han därefter tydligen två tjänster, till början av 1730-talet, då han efterträddes på länsmanstjänsten av en annan före detta karolinerkrigare, före detta fänriken Mikael Mejter. - Författarinnan Ingrid Qvarnström nämner i sin bok "I Kumlinge prästgård", sid 25, Mansnerus som "försupen och avsigkommen". (F) Åren 1734-39 behandlade tinget i Kumlinge åtskilliga gånger oenigheten mellan fältskären Anders Mansnerus och hans hustru Stina Kummelberg. Ärendet fördes till tinget eftersom Anders Mansnerus hade överfallit sin svärmor och "hårdragit" henne. Denna behandling var hustrun tydligen mycket förtrogen med eftersom mannen i berusat tillstånd ofta överföll sin hustru och sina barn med hugg och slag. På grund av sina spritvanor hade han svårt att försörja familjen, varför hustrun övergett sin man och tillsammans med sina barn flyttat hem till föräldrarna. Vid ett av tingen förklarade Mansnerus sina raseriutbrott bero på "huvudsvaghet" till följd av att hustrun skilt sig från honom "till säng och säte". Efter fem års segslitna förhandlingar föll hustrun till föga och lovade ta honom till nåder som en rättskaffens hustru och glömma alla förbrytelser om han avstod från sitt brännvinssupande och "oregerliga uppträdande" gentemot henne, barn och svärföräldrar. Överenskommelsen stadfästes med att de båda tog varandra i hand och famn. Efter en tid flyttade dock Mansnerus till Sverige medan hustrun stannade kvar hos sina föräldrar, varför man kan anta att han hade svårt att hålla sin del av löftet. (K)

Gift 4 okt 1722 i Kumlinge sn med
Kerstin Kummelberg, född 6 okt 1700 i Kumlinge, Kumlinge sn, död (begravd 7 mars 1773) i Kumlinge, Kumlinge sn. (fvd,F78,GS).

Barn:
Bryniel Mansnerus, född 1 aug 1723
Elsa Andersdotter Mansnera, född 29 dec 1724, död 9 febr 1792
Anders Andersson Mansnerus, född 8 dec 1726, död 19 jan 1794
Katarina Mansnera, född 19 febr 1728, död 27 febr 1801
Anna Andersdotter Mansnera, född 9 juli 1731, död 7 juni 1756
Isak Andersson Mansnerus, född 20 okt 1734, död 4 maj 1793